Läser Moa Tunströms intressanta avhandling ”På spaning efter den goda staden”, där hon kikar på hur ord och begrepp som staden (i bestämd form) och ”den täta staden” konstruerats sedan början av 1990-talet. Hittar ett häpnadsväckande citat från Stadsmiljörådet (1995) som var Boverkets officiella pamflettskrivare under tio år:

”En stad måste mogna, innan den blir en riktig stad. Men en modernistisk stad blir aldrig en stad om den så blir 1000 år gammal”.

Notera här också ordet ”riktig”. Tunströms avhandling är tillsammans med hennes kollegas Karin Bradleys ”Just environments” en intressant reaktion på hur staden beskrivits och hur synen på staden (i bestämd form) konstruerats de senaste tio åren.

Jag vill så gärna att livet ska vara på riktigt. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Nyp dig i armen, du är vaken. Livet är alltid på riktigt.

Sant. Men bland mäklarlögner, lånelöften och krisförnekelser hamnar jag ibland i där tonårskänslan av alltings overklighet. Som i filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffmans karaktär Ben ser på vuxenvärlden genom ett cyklop. Med simfötter på fötterna.

Det oändliga avståndet mellan honom och allt runtomkring.

En man kommer fram till Ben och säger: ”Jag ska bara säga en sak, lyssnar du?” Ben nickar: ”Yes, sir”. Mannen ser allvarlig ut och säger: ”Plast, det är framtiden”. Klipp här.

Life in plastic, it’s fantastic.

När jag passerar en sopbil på Götgatan, stanken sticker, tänker jag: det här är på riktigt. Något liknande händer när den stora mjölbilen backar in på baksidan av bageriet och pumpar in mjöl i stora slangar. Eller när jag mitt i stan passerar ett galler och djupt därnere kan höra tunnelbanan passera.

Den där längtan efter det som är på riktigt, en sorts backstage istället för homestage, dyker ofta upp när jag går i staden. Min invändning mot gallerior rör sig om det. De är ju hittepå. Gator där man inte behöver ha mössa på sig i november.

Det kan ha att göra med att jag föreställer mig staden som en maskin, en förädlingsmaskin. Och att det idag i stort sett bara är det förädlade jag ser, aldrig själva maskinen. Det är skillnaden mellan en bilfabrik och en Statoilmack. Jag går runt i en statoilvärld och längtar till ljudet från fabriken.

Jag inser att det riskerar att göra mig till Plura. Men det finns väl en tid för allting.

Virginia Woolf skrev 1931 ett antal reportage om sin hemstad London. Jag skrev om den boken här. Där går hon storögd omkring i hamnen, bland bomullsbåtarna, tunnorna med fuktig tobak i lagerbyggnaderna. Hon ser på det som, en bit bort, på Oxford Street blivit bomullskappor och slanka cigaretter. Woolf skriver om begärsmaskinen staden, hur vårt begär lyfter hem råvaror från avlägsna platser till lagerbyggnaderna, för att förädlas och säljas.

I vår tid ligger det konsthallar eller PR-byråer i lagerbyggnaderna. Hamnarna har blivit bostadsområden som ser ut som semesterortskulisser. Och när såg du en bomullsbåt senast?

Tog därför en promenad till slakthusområdet i Stockholm. De lovar att deras verksamhet i första hand är inriktad på ”styckning, förädling och handel med kött-, fläsk- och charkuteriprodukter.”

Men livsmedelsverkets bestämmelser stoppade mig utanför slakthallarna. Så till slut hamnar jag ändå lite besviken framför svalen på Konsum med en anonym kassler i näven.

Variant publicerad som krönika i tidningen City 9/11.

En vanlig lönehelg är E4:an förväntansfullt målinriktat smockfull av bilar. På väg till Bauhaus, IKEA eller Elgiganten. E4:an är en transportsträcka. Man vet vart man ska, man styr ut från sin parkeringsplats, kör på och av på- och avfarter tills man blir en del av den där lönerörelsen söderut, eller norrut.

Och så stannar man vid sitt mål.

Men tänk om man såg själva E4:an som en gata, en plats där man stannade vid ett skyltfönster, gick vidare till nästa, flanerade. Jag medger, det krävs en ganska stor föreställningsförmåga och ett visst mått av målinriktad förnekelse.

Men inte svårare än att intala sig att det faktiskt är kul att plocka på kartonger på den där långa blå vagnen på Ikeas Tag-Själv-Lager.

Gjorde man det, tänkte sig E4.an som en sorts gata, kunde man ta en av avfarterna vid Vårby och så småningom snurra runt på vägar med namn som Modulvägen, Geometrivägen eller Drivhjulsvägen.

Ni märker, här finns inga gator bara vägar. Adresser där man inte ska stämma träff med någon efter klockan 18.

Gjorde man den här utflykten en vardag kunde man kan logga in på ett forum för lastbilschaufförer för att hitta ett lunchställe. Ett av kraven på forumet är att det är lätt att parkera lastbilen. Vad sägs om ”Volvo Aeros personalmatsal på Kvarnbacksvägen, bakom Plantagen (kanonkäk)”. Eller ”Bro, I samma kåk som Willys, ovanför Fliebergs finns ett schysst ställe”.

Är man inte lastbilschaufför, eller jobbar på Drivhjulsvägen, så blir det här en sorts glesbygds- eller industriromantik. Lite som när Thåström började spela industrirock eller när hela klubbstockholm älskar att ett ställe som Trädgården ligger under tre stora broar. Industriromantik är inget nytt, romantiska målare i det brittiska 1800-talet tyckte om att måla bolmande skorstenar och framrusande ångbåtar på den tidens E4, floden eller kanalen.

Behöver man istället ett nyttoargument för att kliva av E4-tåget kan man se det som hembygdskunskap. I årskurs fyra åkte jag med hela klassen in till Gamla Stan och tittade på var gränsen mellan Sörmland och Uppland gick, och skulle leta upp ett dörrhandtag som såg ut som ett lejon.

Man kan istället tänka sig en tur till Sätra och Segeltorp med uppgiften att notera skillnaden mellan bilhandlarna på de två olika sidorna av motorvägen. Lyxåken på Segeltorpssidan och de mer blygsamma bilnasarna på den andra. I handskfacket har man Bosse Bergmans bok ”E4-staden”, som bland annat guidar till ”Upplands Motors nya bygge för 400 miljoner vid Kronåsen, 15 000 kvadratmeter”.

Och sedan kan man luncha på Daisys Express på Elektravägen 32.

(krönika publicerad i tidningen Stockholm City )

Skarpnäcks BP, Kärrtorp, Stockholm

Trappuppgång Solna

Älg i tunnelbanan, Solna C.

Höstdagjämning idag. Ljusare blir det inte förrän 22 mars. Den här tiden på året. Ett ständigt halvdunkel. Passar perfekt för en exotisk blick på saker som i sommarsolen eller vårendorfinerna bara skulle försvinna, som troll i ljus. Här en trappuppgång i Solna där Svenska Celiakiförbundet håller till, på andra sidan en motortrafikled, uppe på ett berg, närmast omöjlig att nå till fots. En grusplan i förorten, i elljusets sken i tallarnas land. Och en älg i en tunnelbana, blå linjen, station Solna Centrum.

Kanske skulle man samla på exotisk vardaglighet den här vintern. Något ska man ju göra i halvdunklet.

Uteservering, Slussen, Stockholm

Uteservering, Slussen, Stockholm

Förutsägbar som en dansbandsrefräng kommer hösten till staden, och uteserveringarna drar tillbaka sina tält och terrasser. Jag älskar fula uteserveringar. Det är något med deras orimlighet. Att städer, som Lund (”Uteserveringarna ska utformas så att de samspelar med platsens karaktär. Gemensamt för dem alla bör vara en ljus och lätt elegans.”) har regler för hur uteserveringar får se ut är skamligt trist tycker jag. Uteserveringar ska inte vara rimliga anpassningar till gatumiljön, uteserveringar är byggd förnekelse över det faktum att sommaren är precis så kort som skalden sjunger. Bilderna ovan visar en av mina favoriter, ett lågt vitt sommarstaket invid en av Stockholms bröligaste och bråkigaste platser.

Möjligt ljudspår (spotify länk)

Bromma flygplats

I dagens Stockholm City (som går att läsa som pdf här) skriver Annika Norlin att flygplatser är femtiotalets sista utpost i världen. En plats där  ”mannen styr och kvinnan servar”. ”Jag träffar aldrig annars kvinnor som är som flygvärdinnor”, skriver hon. En gång i tiden var flygvärdinna ett  drömjobb. Det var väl då på 1960-talet, mad-men-tiden som Bodil Malmsten skriver målande om i Expressen idag. Högstatus. Jag försökte i en artikel om mäklare i Expressen för några år sedan göra mäklarna till vår tids flygvärdinnor.

För tjugo år sedan, i arkitekturdiskussionen, var den där historielösa flygplatsen med alla möjligheter en  perfekt bild av den romantiska arkitekturen. Flygplatser hade en eftersträvansvärd känsla av tomhet och magi. Lite som järnvägsstationerna i den tidiga industriåldern.

För den som vill förkovra sig hur livet på flygplatser ter sig 2008 kan jag rekommendera Terminal man, ett reportage och twitterprojekt på Wired där Brendan Ross gör flygplatsen till sin naturliga biotop genom att bara flyga mellan flygplatser, och sedan vidare. Flygbolaget Jet Blue annonserade ut en biljett där man fick flyga hur mycket man ville till den 8 oktober. Brendan Ross lovade att utnyttja det maximalt om någon betalade honom. Wired hakade på. Om han skrev under tiden. Nu är han uppe i 50 flighter sedan den 15 september. Han började föra anteckningar för att minnas, men konstaterar att ”usually they’re enough to remind me, but occasionally I’ll find myself staring at the writing blankly, as if I were reading a partial transcript from someone else’s life.”

Flygplatser kanske gör det med en, en total förfrämligandeeffekt.

Se också den fantastiska filmen ”The Terminal” regi Steven Spielberg med Tom Hanks, om Victor Navorski som blir fast på JFK flygplatsen. Jag använde den filmen som en sorts liknelse i en text om shoppinglador i Sydsvenskan för tre år sedan.

Foto Christer Järeslätt

Jag gräver i arkiven.

Apropå Göran Hägglund-diskussionen, jag provade att krama de jag hade distanserat mig ifrån, villa- och radhusfolket, i en text i Expressen 2005. Allt började med ett besök i ett radhus, en frånskild vän skulle slänga saker i den mer än 20 år gamla källaren. Detta hände sedan.

När texten publicerad skrev den nyblivne radhusägaren Linda Skugge att jag var välkommen att sitta på hennes trall. Det blev aldrig av.

De fina bilderna, som egentligen var artikelns utgångspunkt togs av Christer Järeslätt.

Nu när Lars Winnerbäck tydligen gjort en Kent-platta ville jag bara idka lite självcred eftersom jag kopplade samman deras kedjehus redan i december 2007 i en text om Kent, Winnerbäck och radhus för Expressen, en text som kom ur ett inlägg här på bloggen.

De sista raderna i Fredik Strages recension av ”Flickan som lekte med elden” fick mig att undra om också film kan gentrifieras. Strage skriver: ”mörkret och ondskan som var ständigt närvarande i den första filmen, dränks i ett lattesörplande gemyt”. Filmen utspelar sig på Södermalm i Stockholm. Strage efterlyser ett råare Stockholm. Snackar om Stefan Jarl. Gentrifieringen föder sådan nostalgi. Också inom filmen.

Jag är sent på det här, men ändå, när jag nu upptäcker Madness comebackalbum ”The Liberty of Norton Folgate” inser jag samtidigt att Madness här, liksom Iain Sinclare tidigare i år, besjunger ett sorts motstånd, och längtar efter ett London innan kontorsskrapornas och förnyelsen-för förnyelsens-skull-förbannelse. Norton Folgate hade en särskild ställning i staden som en stadsdel utanför den vanliga administrativa församlingen (”an enclave outside the normal parochial administrative system”). En sorts Kristiania?

De som under 2008 protesterade mot förnyelserna i stadsdelen ville hävda att friheten fortfarande gällde, trots att den upphörde 1900. Madness sjunger i låten ”the liberty of Norton Folgate”, en hyllning till en annan stad med music hall- och cirkusartister och skuggfigurer:

”Cos in the Liberty of Norton Folgate
Walking wild and free, in your second hand coat,
Happy just to float
In this little piece of liberty
You’re a part of everything you see”

Spotify länk till albumet.