Nya grannar som tänker rätt

Föreslaget höghus, studentbostäder, Björkhagen, White Arkitekter. Klicka för större bild.

Gestaltningsidé höghus Björkhagen

Jag fnyste också åt det där citatet som stod hugget i universitetsbyggnaden i Uppsala: ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större”. Jag vet inte om det är åldern, men nu fnyser jag inte längre. Stadsbyggande till exempel, handlar inte om att tänka fritt utan om att tänka rätt. Man gör gärna polariseringar mellan de som inte vill att man ska bygga i gamla områden (de brukar kallas nimby) och de som vill att man ska (de brukar kallas yimby).

Det handlar ju så klart inte om antingen eller. Det handlar om rimlighet. Om att tänka rätt och om att tänka fel.

Nu har det dykt upp ett förslag på ett nytt höghus i Björkhagen där jag bor. Tiovåningar, studentbostäder. Det nya stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius säger till Dagens Nyheter att ”det är väldigt spännande arkitektur och kul att arkitektbyråer vill rita studentlägenheter”. Hon sa säkert andra saker också, men det är ganska typiskt att man så snabbt landar i en diskussion om ”spännande arkitektur”, att det på något vis ska motivera något. Rättfärdiga något feltänkt. Eller skydda mot kritik. Eller plocka ner diskussionen till en nivå där den blir ointressant. Men om motivet för att bygga på en plats som den här är att man ska förse förorten med ”spännande arkitektur”, då får man problem med legitimetet och argumentation.

Här tycks det istället som att stadsbyggarna har tänkt rätt och kunde tala om det. Hittat en punkt på ett berg i en förort som har en historia av punkthus (ett av dem gav namn till den här bloggen), och göra ett tillägg som kan göra den lite sömniga förorten till en bättre plats. Här har byggts dyra bostadsrätter nere på fälten som pajar stadsdelen mer stadsbiildsmässigt än ett sådant här tillägg, vad stadsmuseet än må säga.

Jag har skrivit en text i St Eriks årsbok om höghuset i förorterna, som kanske kan fungera som en bakgrund till det rimliga i projekt som det här, men också det rimliga i att bortse från att huset måste vara spännande. En idé om stadsbyggande handlar inte om det.

Ur St Eriks årsbok 2010:

Bland fler utmärkande exemplen på höghus i stockholmsförorter märks David Helldéns åttavånings centrumhus i Hökarängen. Det redan tidigare nämnda höghuset i Björkhagen. Och Riksbyggens 14-våningshus i Hässelby, ritade av Henning Orlando, arkitekten som ritade det veckade 16-våningshuset i Marieberg 1962, där Tage Erlander flyttade in.

Arkitekten och stadsbyggnadsdirektören i Stockholm Torsten Westman pläderade för fler höghus i förorterna 1958: ”De områden som finns kvar för sammanhängande exploatering i stockholmstrakten är starkt kuperade. Detta talar även för att man ska bygga höga hus på de dyrbara markdelarna” och vidare, med hänvisning till kollektiv- och biltrafikens underlättande, att ”de höga bostadshusen bör prövas som ett medel att nå den stadsmässighet som vi nu länge saknat”.

Det är intressant att han använder ordet ”stadsmässighet”, vilket är exakt samma ord som vår tids stadsbyggare använt i tio års tid, men då med det slutna kvarteret som den givna typologin.

Men det är också under den här tiden som allt mer brutala höghus börjar dyka upp i diskussionen. I Stockholm kanske tidigast manifesterat i de makalösa bågformade höghusen vid Tanto, 8-16 våningar. Arkitekten David Helldén skissade på idéprojekt till höghus under slutet av 1950-talet och konstaterade att ”frågan inte gäller 30 eller 40 våningar, utan det gäller koncentrationen av bebyggelse. Varför hugger en industri ned en vacker skog för ’villor’ åt sina anställda? Låt skogen vara kvar och placera de anställda i ett höghus på någon intressant punkt”.

Så att de kan stå på balkongen och se ut över världen.

Helldén fick mothugg från arkitekten Nils Sterner med orden ”själva tanken på att köra ihop 8000 människor i ett sådant hus är fasansfullt”. Vilket inte är riktigt, men nästan vad som skedde i Täby Grindtorp 1964 (arkitekt Sune Lindström) de enorma husen med sina 1548 lägenheter. Tillsammans med de åtta 17-våningar höga punkthusen i Näsbydal intill är det närmare 2400 lägenheter.

Någonstans här började förortshöghusets dåliga rykte. Som förstärktes fram till början av 1970-talet.

- – -

Två samtida goda exempel pekar mot en möjlig framtid.

Vid Brommaplan ligger 16-våningshuset Brommahöjden. Logiskt nog i närheten av tunnelbanan. Arkitekterna på Joliark kallar den ursprungliga bebyggelsen som den grupperade sig kring trafikrondellen för ett ”förortens Place de l’Étoile ”. Höghuset som de ritade riktar sig mot rondellen. Ambitionen har varit att göra ett smäckert hus, och det har i allt väsentligt lyckats. Samtiden gör sig synlig genom den abstrakta regelbundenheten i fönstersättningen och i de olikfärgade glasen, fyra nyanser, som pryder de glasade gavlarna. Och i en kommentar till huset i tidskriften Arkitektur skriver Tomas Lewan att ”det är en oerhört stilig plats och den förtjänar sitt höghus som han (arkitekten) så vackert format”.

När man ser det en kväll vid Brommaplan så ser det inte olikt ut just de centrumhus som under 1950-talet började byggas i Stockholms förorter. Tunnelbanan passerar lika tidlöst förbi på bron över Brommaplan.

Almquist & Almquists studentbostäder i Flemingsberg skriver in sig i en annan historia, mellan det storskaliga sjukhusområdet i Huddinge och de färgglada och storskaliga husen bakom Flemingsbergs Centrum. 13 våningar studentbostäder med ambitionen att länka samman sjukhusområdet med centrumet. Som en del i ett stort projekt som det kommunala bostadsbolaget Hugebostäder har att omvandla en tidigare trafikbarriär till ”en trädkantad boulevard omgiven av attraktiva bostäder och arbetsplatser, torg och mötesplatser”.

Lite stadsmässighet kanske till en plats som tycktes sakna just det. Och med ett höghus som ett av medlen för att skapa detta. Cirkeln sluten.

I Johan Janssens kommentar till huset i Arkitektur kallar han det för ”ett ståtligt torn som på ett osökt sätt förhåller sig till ett storskaligt sammanhang”.

Det finns en lång samtida historia om höghuset i Stockholms förorter. En historia som på ett olyckligt, men på sätt och vis självklart vis har kommit att präglas av de hus som skapades mellan 1965 och 1975. En del bra, men också en hel del mindre bra. De här två nya exemplen vänder sig tillbaka till ett annat, paradoxalt nog, mer småskaligt sätt att bygga höghus. Ett 1950-tals sätt, på ett tydligt vis relaterat till platsen och med en formgivning som andas kvalitet.

Vilket är mer än man kan säga om det senaste tillskottet i innerstaden, Stockholm Waterfront.

Höghusfronten har återvänt till förorten. Det har den gjort rätt i.

About these ads

7 svar

  1. Lite synpunkter: Yimby som fenomen handlar inte direkt om att man per automatik ska bygga i befintliga områden. Det handlar om hur man förhåller sig till byggande i sitt närområde. Detsamma kan sägas om Nimby, fast då har man förstås en motsatt utgångspunkt.

    Nätverket Yimby består av medlemmar som förmodligen skulle ställa sig positiva till förtätning i deras närområde om det gjordes på ett stadsmässigt sätt. Medlemmar i nätverket är generellt intresserade av stadsbyggnad, och staden som helhet. Man har generellt en positiv inställning till förtätningar där de är av godo och där de och om de bidrar till stadsmässighet. Om inte försöker man istället ge förslag till modifikation av detaljplanen istället för att slänga den i papperskorgen.

    Lite kommentarer angående stadsmässighet: Många har nog en övertro på att arkitektur ska ge någon stadsmässighet i sig. Staden är ju du och jag. Det är människorna, deras möten och verksamheter som utgör kärnan i vad som är en stad. Det är detta som är anledningen till att städer finns. Vill vi att människor ska kunna mötas spontant på många platser handlar det om att skapa en stadsstruktur som binds ihop av stråk i en mängd olika riktningar. Man ska alltså undvika att bygga enklaver som är isolerade ifrån varann. Hur arkitekturen ter sin inom denna struktur är av underordnad betydelse för stadsmässighet. Därmed inte sagt att det är oväsentligt men det är till stor del en smaksak.

    Men det finns arkitektur som motarbetar en sammanbindande stadsstruktur. Exempel på det är de långa husen längs Fyrskeppsvägen och Arkövägen i Kärrtorp, som skapar en effektiv barriär mot Björkhagen.

    Vad gäller punkthus, så kan de mycket väl inordna sig i en stadsstruktur. Vad gäller Björkhagen kan nog den nya huset bidra till att göra förorten lite mer livfull. Men vill man ha stadsmässighet i Börkhagen bör man i första hand inrikta sig på att skapa naturliga gatustråk mot Kärrtorp, Hammarbyhöjden, Sjöstaden och Dalen. Helst bör dessa områden byggas ihop till ett område. Hela området lider idag tyvärr av den så kallade grannskapsplaneringen. Det är något vi måste rätta till om det är stad vi vill åstadkomma.

  2. Ahlqvist & Almqvist, hälsar vi från kontoret… :)

  3. Vilken fin blogg, upptäckte den precis, fortsätt gärna skriva!

  4. Tycker du alltså att förslaget är okej? Själv tycker jag det är förfärligt, särskilt i förhållande till centrumhuset. Om man vill bygga högt kan man väl bygga ett hus som harmonierar med de omgivande höghusen istället för ett sådant här hus som bryter av så mycket och blir väldigt dominant.

  5. Svårt säga något om förslaget, ser väl möjligen lite klumpigt ut. Men vad jag gillar är tanken på högre hus i förorter som ju är en fin stockholmstradition.

  6. Bygga hus behövs. Och högt. Iallafall högre än man byggde på 40-50-talet.

    Och visst kan man få bygga lite roligt även i förorten. Sen kan man ju undra varför detta förslag i Björkhagen. Med ert prisbelönade höghus. Borde man inte göra något bra av en så känd siluett än förslaget ovan?

    Och vem skottar snö på det taket på vintrarna, eller tar bort istapparna?

    Jag är ledsen men Björkagens bild föll totalt samman med bilden ovan. Det är ingen balans. Men varför bry sig vad vi tycker från Kärrtorpssidan. Det ser säkert snyggt ut från city.

  7. - ”En efter en gör de personer jag träffar i Kalmar mig övertygad om att det stora kinesiska projekt som staden nu gått in i kan vara en av de största förändringarna som en stad av Kalmars storlek genomgått. Någonsin.
    Helt i klass med Hansan i Stockholm på 1300-talet.
    Det kinesiska bolaget Fanerdun bygger i norra delen av staden en mässanläggning …”
    http://www.arkitekt.se/s28879

    Hansan?! :-)))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: