Den långa resan mot vinden

När DN Bostad-redaktören Bo Westmar dagarna efter den berömda vindsvåningsartikeln diskuterade den i P1:s Tendens sa ”vi gör gärna reportage om ettor i förorten, men jag tror att det är svårt att hitta människor med inredningsintresse där” låter det ju elakt och fördomsfullt. Men han är egentligen bara ett skott på en väldigt lång gren som började växa på 1940-talet. När smaken delades mellan de som skaffade sig den, och förädlade den från 1940-talet, in i 1960-talet, och de som inte gjorde det.

Den stora bostadsutställningen i Helsingborg 1955, H55, var folkhemmets slutliga manifestation. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon kommenterade ironiskt
 Tage Erlanders tal som invigde mässan: ”Folkhemmet är med andra ord fullkomnat”. På H55 visades det nya överflödet, radhusen med nyheten ”allrummen” som ersatte finrummet. Men på H55 manifesterades inte bara nya bostäder, utan också en ny människa frigjord från det gamla bondesamhället.

Tretton år tidigare, 1942 mitt under brinnande krig, åkte inredningsarkitekten Lena Larsson, på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen, runt till 100 nybyggda Stockholmshem och inventerade svenskens heminredningsstil. Domen är hård. Här lever bondesamhällets amodernitet och smaklöshet kvar trots att lägenheterna är nybyggda och funktionella.

Ett hem i Olovslund, Bromma, beskrivs i protokollet: ”Ett tråkigt o. Litet ovanligt hem, saknade den intimitet o. Inbjudande värme som genast slår emot en i en hemtrevlig interiör, den må vara av enklaste beskaffenhet. Orsakerna dels att söka hos de delvis fula möblerna, men också hos den föga sammanhängande o. korrespenoderande placeringen av dessa”.

Här fanns en uppfostringsuppgift. Att lära svensken att möblera och inreda modernt.

Ett annat hem i samma stadsdel: ”Textilier av enklaste slag komplettera tillsammans med några banala tryck på väggarna den torftiga interiören. Denna arbetsfyllda, slitsamma tillvaro hopplöst grå och enahanda.”

Under 1940-, 50- och 1960-talet leddes svensken sakta men säkert mot smakfullhet, eller smakmedvetenhet. Och så småningom till vår samtid.
Men på H55 fanns inga bostäder flerfamiljshus, det var en utställning för villan och radhuset. Trots att det stora flertalet av de som flyttat in till städerna från landsorten under den stora urbaniseringsvågen från 1920-talet och framåt, bodde i flerfamiljshus.

Hyreslägenheterna i Olovslund som Lena Larsson besökte ingen självklar del i det moderna inredningsprojektet. H55 var den gren på det folkhemska trädet som skulle leda fram till våra Sköna hem och inredningsbesatthet, medelklassens strålande utsikter. Ettorna i förorten blev redan från början något annat. Som Eva von Zweiberg skrev om radhusen och villornas dominans på H55 i Dagens Nyheter: ”Den egna villan och radhuset är trots allt vad som mest engagerar människors fantasi. Den är ett sparmål, en önskedröm, hur många hyreskvarter som än byggs för det akuta behovet”.

I hyreskvarteren dväljdes bara drömmar om att ge sig av på bostadskarriärens resa uppåt. Ända upp på vinden.

About these ads

Ett svar

  1. Bo Westmars påstående tycks närmast absurt korkat. Hur många intressant inredda ettor och studentrum stöter man inte på under den tid i ett vanligt liv, då höga priser på krogen och rotlös tillvaro innebär fester och kalas i otaliga förorter och kvarter med föga status?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: