Flygplatsstämingar och andra minnen

Bromma flygplats

I dagens Stockholm City (som går att läsa som pdf här) skriver Annika Norlin att flygplatser är femtiotalets sista utpost i världen. En plats där  ”mannen styr och kvinnan servar”. ”Jag träffar aldrig annars kvinnor som är som flygvärdinnor”, skriver hon. En gång i tiden var flygvärdinna ett  drömjobb. Det var väl då på 1960-talet, mad-men-tiden som Bodil Malmsten skriver målande om i Expressen idag. Högstatus. Jag försökte i en artikel om mäklare i Expressen för några år sedan göra mäklarna till vår tids flygvärdinnor.

För tjugo år sedan, i arkitekturdiskussionen, var den där historielösa flygplatsen med alla möjligheter en  perfekt bild av den romantiska arkitekturen. Flygplatser hade en eftersträvansvärd känsla av tomhet och magi. Lite som järnvägsstationerna i den tidiga industriåldern.

För den som vill förkovra sig hur livet på flygplatser ter sig 2008 kan jag rekommendera Terminal man, ett reportage och twitterprojekt på Wired där Brendan Ross gör flygplatsen till sin naturliga biotop genom att bara flyga mellan flygplatser, och sedan vidare. Flygbolaget Jet Blue annonserade ut en biljett där man fick flyga hur mycket man ville till den 8 oktober. Brendan Ross lovade att utnyttja det maximalt om någon betalade honom. Wired hakade på. Om han skrev under tiden. Nu är han uppe i 50 flighter sedan den 15 september. Han började föra anteckningar för att minnas, men konstaterar att ”usually they’re enough to remind me, but occasionally I’ll find myself staring at the writing blankly, as if I were reading a partial transcript from someone else’s life.”

Flygplatser kanske gör det med en, en total förfrämligandeeffekt.

Se också den fantastiska filmen ”The Terminal” regi Steven Spielberg med Tom Hanks, om Victor Navorski som blir fast på JFK flygplatsen. Jag använde den filmen som en sorts liknelse i en text om shoppinglador i Sydsvenskan för tre år sedan.