Jag 2005 – en vanlig man på prov

Foto Christer Järeslätt

Foto Christer Järeslätt

Jag gräver i arkiven.

Apropå Göran Hägglund-diskussionen, jag provade att krama de jag hade distanserat mig ifrån, villa- och radhusfolket, i en text i Expressen 2005. Allt började med ett besök i ett radhus, en frånskild vän skulle slänga saker i den mer än 20 år gamla källaren. Detta hände sedan.

När texten publicerad skrev den nyblivne radhusägaren Linda Skugge att jag var välkommen att sitta på hennes trall. Det blev aldrig av.

De fina bilderna, som egentligen var artikelns utgångspunkt togs av Christer Järeslätt.

Radhusgrannarna Kent och Lars

Nu när Lars Winnerbäck tydligen gjort en Kent-platta ville jag bara idka lite självcred eftersom jag kopplade samman deras kedjehus redan i december 2007 i en text om Kent, Winnerbäck och radhus för Expressen, en text som kom ur ett inlägg här på bloggen.

Gentrifierad film

De sista raderna i Fredik Strages recension av ”Flickan som lekte med elden” fick mig att undra om också film kan gentrifieras. Strage skriver: ”mörkret och ondskan som var ständigt närvarande i den första filmen, dränks i ett lattesörplande gemyt”. Filmen utspelar sig på Södermalm i Stockholm. Strage efterlyser ett råare Stockholm. Snackar om Stefan Jarl. Gentrifieringen föder sådan nostalgi. Också inom filmen.

The liberty of Norton Folgate

Jag är sent på det här, men ändå, när jag nu upptäcker Madness comebackalbum ”The Liberty of Norton Folgate” inser jag samtidigt att Madness här, liksom Iain Sinclare tidigare i år, besjunger ett sorts motstånd, och längtar efter ett London innan kontorsskrapornas och förnyelsen-för förnyelsens-skull-förbannelse. Norton Folgate hade en särskild ställning i staden som en stadsdel utanför den vanliga administrativa församlingen (an enclave outside the normal parochial administrative system”). En sorts Kristiania?

De som under 2008 protesterade mot förnyelserna i stadsdelen ville hävda att friheten fortfarande gällde, trots att den upphörde 1900. Madness sjunger i låten ”the liberty of Norton Folgate”, en hyllning till en annan stad med music hall- och cirkusartister och skuggfigurer:

”Cos in the Liberty of Norton Folgate
Walking wild and free, in your second hand coat,
Happy just to float
In this little piece of liberty
You’re a part of everything you see”

Spotify länk till albumet.

Mångsysslaren – överlevare eller förstörare?

Mångsysslare Lundavägen, Malmö

Mångsysslare Lundavägen, Malmö

Pressbyrån gör det liksom Seven Eleven, Akademibokhandeln och Statoil. Breddar kärnverksamheten, säljer pocketböcker, skivor, kanelbullar och bensin. I mitt lilla stadsdelscentrum var det kanske Seven Eleven-kaffet som slog ut det enda fiket. Samtidigt måste man beundra näringsidkare som den malmöitiske cykelhandlaren jag hittade häromveckan. Finns det något han inte gör?

Blir cykelhandlaren sämre för att han tvättar orientaliska mattor? Blir bokhandeln sämre för att man serverar kaffe? När jag tänker på saken så handlar det ju förstås om överlevnad. Adlibris utmanas med kaffe och grytlappar. Bra eller dåligt?

Centern förbikört

Johannes Forssberg säger det som behöver sägas om Förbifart Stockholm i Expressen idag och bland annat skillnaden mellan Miljöpartiets och Centerpartiets hållning i klimatfrågan:

”Det är knappast ”socialism” att inse att det inför en förestående klimatkollaps inte riktigt är läge att bygga feta motorvägar och sedan fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”. Den avgörande skillnaden mellan de båda partiernas klimatpolitik är att de gröna menar att vi måste ändra vår livsstil, medan de glada centerpartisterna tycker att exempelvis massbilism är en omistlig del av en meningsfull tillvaro.”

Om vådan och nyttan av guideböcker

Svenska Turistföreningens guidebok ”Tusen sevärdheter” från 1960 inleds med en text om Sverige av Alf Henriksson: ”Folklivet är färglöst eftersom den ekonomiska utjämningen gått långt, pittoreska syner är sällsynta, skillnaden mellan land och stad obetydlig, det ena landskapet är vid första ögonkastet det andra tämligen likt, och konfektionen med sina huskuber, seriemöbler, kolakiosker och kavajkostymer präglar även de avlägsna byar”.

Se där en racksocksblöt start på en guidebok.

Jag har rest med STF:s guide för Sverige i handskfacket länge nu. Det har inte kommit någon som är tillräckligt bra för att ersätta den. Dessutom är det nästan alltid bättre läsa Klas Östergren om man ska åka till Österlen, Sara Lidman om man ska åka stambanan genom Norrland, eller lyssna på Lars Winnerbäck om man av någon anledning ska åka till Linköping.

I sommar hade jag lagt en ny guidebok som heter ”Upplev Sverige” med förtydligandet ”en guide till upplevelser i hela landet” i handskfacket. Eller egentligen inte, för den får inte plats, den är väldigt stor och otymplig men välresearchad. Den är snarare en köksbordsguide som är användbar för att hitta platser och fakta om platser. Men den gled omkring på golvet i bilen, bland glasspapper, lördagsgodis och statoilkaffemuggar.

Om man bläddrat för länge i turistbroschyrerna på turistbyråerna börjar det strax ringa i öronen av ord som inte betyder någonting. En guidebok måste bota en från det där evigt positiva tilltalet. Alf Henriksson är mitt i prick för mig. Som att resa med seriehunden Rocky, lite småsur men ändå träffsäker. Någon man gillar att komma till Rökstenen i Ödeshög med. Man vill ha en kompis med sig på resan. Någon som är som en själv, som man kan lita på, som kan få låna fjärrkontrollen ibland och säga saker som får en att titta till. Det absolut bästa är egentligen att använda sina kompisar. Så som man kan göra på flera sociala nätverkssajter, som travelmuse, tripit eller tripwolf, få tips från vänner, och andra. Och dessutom planera resan tillsammans. Min absoluta amerikanska tipsfavorit är annars Yelp. Testa den på din nästa resa till New York eller Los Angeles.

Men just resor i Sverige är underrepresenterade i den globala nätverksbyn. De flesta reser till Malawi eller New York. Där finns många vänner, många tonfall och många tips. Men Dals Rostock och Olshammar. Nej.

En guidebok över Sverige kan alltså fortfarande vara en användbar sak.

Men tonfallet i ”Upplev Sverige” är genomgående positivt, närmast ivrigt inför varje plats. Här finns inget av Alf Henrikssons genomskådande öga. Närmast en illa dold tråkighet kommer beskrivningen av ”den ganska oansenliga tätorten och järnvägsknuten Flen”. Alla som har varit där vet att den främsta anledningen till att stanna är ett fik som har stavat Ulf Peder Olrogs (”Violer från Flen”) namn fel på sin skylt: Café Orlog.

Och när de kommer till Göteborg utropar de ”En görgo stämning, Sveriges mest kända gata och Nordens största nöjesfält är några av anledningarna till att turisterna – och inte minst göteborgarna själva – älskar staden vid Göta älvs mynning”. Det är som tv-programmet ”På spåret” men utan ordvitsarna. Lämnar man Göteborg för Lidköping med ”Upplev Sverige” som sällskap får man veta att ” Lidköping är, trots sin ringa storlek, en kul stad att shoppa i”. Det är powerpointsvenska, på gågatan mellan turistbyrån och centrumföreningen.

Alf Henriksson lutar sig då fram mot den entusiastiska turistbyråvärden som just använt orden ringa och shoppa och frågar: ”Man kan verkligen fråga sig vad främlingar, i den mån de inte bedriver sociala studier, söker hos oss”.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.