Jag älskar platser där saker möts, olika trafikslag till exempel. När en tunnelbana rusar fram över en liten cykel och bilväg händer något. Det borde gå fler tåg nära hus över hus och över cykelvägar.
När tunnelbanebron några meter senare passerar det stora gröna fältet händer också något. Samtiden möter pastoralen på något makalöst snyggt vis. Som i den Turnermålning från den tidiga industrialismen som Tomas Tranströmer skrivit om i dikten ”En skiss från 1844″:
William Turners ansikte är brunt av väder
han har sitt staffli längst ute bland bränningarna.
Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.
Han vadar ut i det långgrunda dödsriket.
Ett tåg rullar in. Kom närmare.
Regn, regn färdas över oss.
Litteraturvetaren (och pingisspelaren) Niclas Schiöler har skrivit om Turners målning och Tranströmers dikt i ”Transcendensens tåg. Tranströmer tolkar Turner”. Schiöler skriver om tavlan och tiden den kom till i:
”Målningens tillkomst sammanfaller historiskt med den epok då upptagenheten med järnvägar var som störst. Den första ångloksjärnvägen hade lagts mellan Stockton och Darlington 1825, och ett drygt decennium senare, 1838, öppnades ”The Great Western Railway”. Efter utbyggnad 1844 blev den med sina nästan 40 mil den längsta järnvägssträckan i världen, och hälsades som ”the most gigantic work /…/ in the entire world”. En veritabel ”railway mania” rådde och man profeterade om järnvägen som medlet att förena alla människor. Denna industriellt präglade tidsanda är den historiska förutsättningen för Turners målning, på vilken ett tåg av Fireflyklassen rusar fram över Themsen på The Maidenhead Bridge.”
Skulle jag sammanfatta min idé om schyssta platser så är det nog med ordet krockar.Mellan tåg och pastoraler, till exempel. Gathörnet som idé.
Som här, på Ekerö ett stenkast från kungens slott i Drottningholm, en lada i åkerkanterna har blivit ett gathörn på något vis.
Arkiverad under: Uncategorized



