Den här hösten har visat att de svenska radhusbarnen är de bästa uttolkarna av den svenska samtidsmelankolin. Kent från Hagnesta Hill, Eskilstuna, och Lars Winnerbäck från Vidingsjö, Linköping. Båda har på tidigare skivor promenerat på sin uppväxts säckgator och vändplaner. På Kents album “Hagnesta Hill” lät det så här: “jag flyttade mitt skrivbord och min stol till nattgaraget under vårat hus”. Och Winnerbäcks törnrosadoftande sammanfattning på “Söndermarken” lät: “nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Båda har i höst kommit med nya skivor. Kent kan inte lämna Hangnesta Hill, på nya skivan sjunger Jocke Berg: “I Hangnesta Hill blinkar tv-ljusen, jag gör vad jag kan drömmer mig bort, i Hagnesta Hill bland de identiska husen”. Winnerbäck längtar också tillbaka till en “tätort på en slätt”. Radhus är förmodligen den perfekta grogrunden för en särkild sorts populär men samtidigt lite svårmodig musik. Grabben i radhuset intill, lite egen, men snäll. Här finns inte villasamhällets individuella normalitet (Vi i Villa), men inte heller hårdheten i förortens flerbostadshus. Det är bilburet, men det är inte carport, det är exakt likadana hus, men inte loftgång. Radhuset rymmer både den småskaliga solidariteten (identiska hus, vi hälsar vid brevlådan) som den egna drömmen (vi har en egen trall, barnen har egna rum att vara lite svårmodiga i). Det svenska svårmodets riddare kanske gifter sig och får barn men det lämnar aldrig känslan av ensamheten/friheten/fångenskapen i tonårsrummet i sjuttiotalsradhuset. Och de är långtifrån ensamma. Många skulle gissa på den röda stugan, men radhuset kan vara det svenska folkets minsta gemensamma nämnare.
Arkiverad under: arkitektur | Taggad: Andra bloggar om: Kent, Lars Winnerbäck, radhus
