Lattelat

Varje tid har sina stadsbyggnadsfixeringar. Vår tids är gallerian. Det handlar väldigt mycket om trygghet. Gallerian är bara nästan gatan, och gatan är ändå en smula oroväckande okontrollerad. I gallerian råder kontroll. För tio år sedan skrev den amerikanska sociologen Sharon Zukin om vad hon kallade ”pacification by capucciono”. Om hon bara hade anat vad, ska vi kalla det lattelatheten, skulle innebära för våra städer. Det finns idag inte ett enda problem i staden som inte kan lösas med latte. Det intressanta här är egentligen inte om det är fel lösning, utan själva fixeringen. Den påminner ganska mycket om andra tiders fixeringar. Alla minns domusladan, oundgänglig för alla städer som ville visa framfötterna för fyrtio år sedan. I Stockholm öppnade nyligen ännu en galleria. Bland annat för ”avslappnat fritidsmode”. Jag gick dit, för att dricka kaffe. Det var inget fel på kaffet, gallerian var aningen platt också för att vara en galleria. Gallerior är sällan dynamiska. Men framför allt undrade jag: hur många till? Hur många fler lattelador? När Doumusladorna kom var det inte sällan ett försök för en liten stad att verka stor. Latteladorna är inte sällan en stor stads försök att verka liten. Att kila in en stämning av Småköping i en storstad. Att skärma av allt det där andra. Det finns fler sådana planer i Stockholm. Jag kommer att återkomma till det.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.